Vi börjar (normalt sett) livet omhuldade av familjen. Eftersom vi tycker att barnens första tid är så viktig så betalar samhället (alltså alla vi via skattsedeln) föräldrarna så att barnets första år kan tillbringas i det egna hemmet. Men eftersom det bara är arbete utanför hemmets fyra väggar som räknas (se mitt tidigare inlägg "Varför ska kvinnor ha lön?") så innebär det att samhället (och även många av dess individer) hellre ser att alla vuxna yrkesarbetar (bl.a. som barnskötare/förskolelärare åt alla barn vars föräldrar arbetar!) istället för att en av föräldrarna är hemma tills barnen börjar skolan. Eftersom barnen spenderar en stor del av sin vakna tid i en annan omgivning än med sin familj så tenderar barnens uppfostran att vila till stor del på andra vuxna än föräldrarna (medvetet eller omedvetet, bra eller dåligt). Vi är så inrutade i vanan att alla ska yrkesarbeta, betala skatt, bidra till BNP och betala andra för att göra det vi inte hinner med, att vi inte ens ifrågasätter det (se mitt tidigare inlägg "Varför tillåts ekonomer styra världen?"). Vår svenska modell bygger på att samhället ska sköta mycket, men hör vår barnuppfostran verkligen dit?
Eftersom allt hemarbete är värdelöst i samhällets ögon (om det inte utförs på RUT-avdrag) vill alla förstås arbeta eftersom det är normen. I vårt egocentrerade samhälle ska alla "göra karriär", allt annat är misslyckat. Om "barnuppfostran i egna hemmet" vore ett yrke som gav lön och pension så kanske vi skulle få fler föräldrar som var hemma med barnen tills de börjar skolan, och även efteråt. Dessutom skulle vi kanske få fler barn som växer upp som trygga individer och får mer tid på sig att mogna och utvecklas innan skolstart. Skolan har idag problem med "ouppfostrade" barn. De är ibland ouppfostrade, men oftast beror nog problemen på att en del barn är starka individer som skolan helt enkelt inte har resurser att hantera och utbilda, eller att barnen helt enkelt behöver mer tid i en trygg uppväxtmiljö för att mogna.
När vi blir sedan blir gamla bor vi antingen kvar hemma ensamma tills vi dör, eller på ett ålderdomshem, ensamma tills vi dör, omhändertagna av kvinnor (och ibland män) vars lön vi har arbetat ihop till via skattsedeln under vårt yrkesverksamma liv. Detta ekorrhjul bidrar till en egocentrerat, ensamt genomlevt liv där många varken vill eller orkar stoppa hjulet för att kliva av. Med den påtvingade livsstilen av masskonsumtion (se mitt tidigare inlägg "När får jag bli pensionär?") och karriärhets finns det heller inte utrymme för mycket annat...
En tanke: Många av invandrarnas företag drivs inom egna familjen vilket ofta bespottas av svenskarna som mygel med arbetstider och svarta pengar. Men tänk om invandrarna vet något som svenskarna totalt har glömt bort? Allt kan inte mätas i pengar! Tänk om de faktiskt värdesätter att deras tonåringar kan få jobba i familjeföretaget, inte i första hand för att tonåringen tjänar multum, utan för att det är en del i uppfostran? Tänk om farfar kan hjälpa till att torka bord på pizzerian, inte i första hand för lönen utan för att farmor då kan hjälpa till att ta hand om barnen? I många andra kulturer bor familjerna tillsammans över generationerna, de äldsta hjälper till med vardagsbestyren och i gengäld slipper de leva, bo och dö ensamma.
En sista reflektion: Båda mina barn har gått på dagis och därmed berikats i sin utveckling och sociala medvetenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar