Förlåt.
Ett så litet ord.
Så svårt att säga till någon som verkligen
betyder något för mig.
Jag kan säga det 20 gånger om dagen till fullständiga
främlingar; i bankomatkön, i kassan på coop eller på trottoaren, men till de jag
älskar är det betydligt mera tunnsått. Varför då? Förtjänar jag inte att bli
förlåten? Förtjänar inte de min vädjan om förlåtelse pga tidigare oförrätter? Är
jag rädd att inte bli förlåten? Glömmer jag bort de jag älskar i vardagsstressen?
Vi tjatar på våra barn om att de ska be om ursäkt när de gör fel,
men barn tenderar att göra som vi vuxna gör istället för som vi säger... Vi vill
verka så självsäkra och starka att vi låter stoltheten bedra visheten.
Vi sårar varandra varje dag, medvetet eller omedvetet. Om vi ska
få ett medmänskligare samhälle måste vi svälja stoltheten och erkänna våra egna
tillkortakommanden. Börja varje dag med att fundera på vilka du behöver be om
förlåtelse för att du var en drummel igår. Be dem om ursäkt, vem vet, de kanske
börjar göra likadant! Gissa om det kommer att förändra samhället?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar