Det viktigaste som skiljer oss från djuren är tummarna samt vår förmåga
till avancerad kommunikation. Tummarna är ju förstås toppen, men högvinsten är
den avancerade kommunikationen. Kommunikation består av talat och skrivet språk
samt kroppsspråk, både på avstånd och med beröring. Den delen som är avancerad
hos oss människor är förstås det talade och det skrivna språket.
För mig representeras vår förmåga att kommunicera med andra av
ett imaginärt nät av osannolikt elastiskt garn som är vävt som en mjuk skiva
runt allas våra midjor och som binds ihop med andras väv när vi kommunicerar.
När vi föds är allt vårt fokus på vår mamma som ger oss mat och trygghet, hela
kanten buktar ut mot mamma och väven är härligt tjock och varm mellan oss. Efter
ett litet tag börjar vi knyta an till fler personer; pappa, kanske syskon, väven
töjs lite åt alla möjliga håll men den är fortfarande tillräckligt fyllig för
att all vår kommunikation ska kunna flöda fritt. När vi börjar dagis och skola
kommer väven att töjas åt ytterligare nya håll men än är det inga problem,
kommunikationsväven är ofattbart tålig.
Problem uppstår när trådarna inte längre räcker till. Dagens
samhälle kräver att vi kommunicerar med så många människor på så många olika
sätt; telefon, mail, facebook, twitter, ibland samtal ansikte mot ansikte och
väldigt sällan riktiga brev (julkorten är nog det sista handskrivna som
återstår). Hur många kontakter har du egentligen i mobilen? Hur många vänner har
du på facebook? Hur många följer du på instagram?
Men kärnfrågan är vem du
skulle berätta det för, om du fick en svår sjukdom?
Har du
någon att berätta det
för?
Har vi ersatt familjen och riktiga vänner med facebook-likes och tweets?
Till slut är gränsen nådd.
I dagens samhälle töjs väven ut så
mycket att den nästan blir genomskinlig, vi kommunicerar enkelriktat med så
många att vi blir åderlåtna på den riktiga, viktiga, nära kommunikationen; den
dubbelriktade, talade, med möjlighet till både kroppsspråk och beröring. Vi står
mitt i vårt eget centrum alldeles själva, ingen ser eller hör vår ensamhet
eftersom den ytliga kommunikation som vi delger andra bara visar vår polerade
yta; en fint upplagd söndagsmiddag eller vinglas i motljus på instagram, ett
kort SMS "allt är bra" när någon vill veta hur du mår...
Det här får även andra konsekvenser; eftersom man aldrig eller
sällan blir emotsagd vid dessa korta, enkelriktade meddelanden invaggas man i en
falsk tro att man alltid har rätt, vi blir egocentriska, själviska, oförlåtande
och kategoriska, inga speciellt trevliga egenskaper... Vi behöver de långa
samtalen, där man kan vrida och vända på åsikterna och inse att om ljuset kommer
från andra hållet så ser ibland skuggan helt annorlunda ut.
Dessutom består våra talade budskap till:
- 55% av
kroppsspråk; ställning, gester och ögonkontakt
- 38% av röstkvalitet; tonfall
och röstläge
- 7% av innehållet eller orden som används
vilket innebär
att ett kortfattat textmeddelande tappar över 90% av det kommunikativa
innehållet.
Det viktigaste som skiljer oss från djuren är tummarna samt vår
förmåga till avancerad kommunikation. Tummarna är ju förstås toppen, men
högvinsten är den avancerade kommunikationen. Kommunikation består av talat och
skrivet språk samt kroppsspråk, både på avstånd och med beröring. Den delen som
är avancerad hos oss människor är förstås det talade och det skrivna språket, vilket
kanske är vår största förbannelse, vi lägger hela vår unika
kommunikationsförmåga på enkelriktad, skriven kommunikation när vi egentligen
mest av allt behöver en kram.
För övrigt anser jag att ekonomer ska kölhalas!