Varför privatisera?

Det finns en kraftig övertro till att privatisera (tidigare) statlig verksamhet. Enda konkreta skillnaden mellan ägarformerna är att någon ska kunna försörja sig på avkastningen, pengar som ofrånkomligen skulle ha kunnat användas i verksamheten istället! Nu används gärna de ekonomiska drivkrafterna som motiv varför privata företag är bättre på att driva en verksamhet lönsamt och därmed effektivt, vilket till viss del är sant, men det är inte en naturlag som är fastkletad på bolagsformen. Ett dåligt skött privat företag är lika illa ute som en statlig/offentlig verksamhet, skillnaden är väl möjligen att det privata företaget skulle ha gått i konkurs eller blivit uppköpt och därför inte syns lika väl för ifrågasättande ögon.

Det som borde övertas från de privata företagen är istället t.ex. ledningskultur, att skapa mål och bryta ned dem i nåbara etapper, att aktivt styra och leda verksamheten mot målen, att kanske hyra in professionella ledare till statlig/kommunal/landstingsverksamhet, att tillåta ifrågasättande, att tillvarata medarbetarnas idéer till förbättringar och att ständigt se över kostnader på alla nivåer (framförallt högt upp) i verksamheten. Det är förvånande ofta samma individer som arbetar vidare på exempelvis en sjukhusavdelning efter en privatisering. Det som kan motivera samma individer att arbeta effektivare är ofta ett ökat inflytande och kortare beslutsvägar, inget som borde ha med bolagsformen att göra!

Det som däremot tyvärr har anammats till fullo är kortsiktigheten och att allt mäts i pengar. Allt kretsar runt budgetåret och möjligen ligger horisonten ibland vid nästa val. Det duger inte! Samhället Sverige måste ha långsiktiga mål, det är den strävan som bäddar för att Sverige fortsätter att vara ett bra land att leva i!

Individens valfrihet samt mångfald i utbudet brukar också åberopas när privatiseringen lovsjungs. Det kan möjligen fungera i riktigt tättbebyggda områden där den samlade efterfrågan blir så stor att marknaden räcker för fler aktörer. Risken är fortfarande att de vinstdrivande aktörerna alla bara vill sälja varor med hög avkastning, vilket ger en valfrihet för köparen men fortfarande utan garanterad mångfald om aktörerna bara vill sälja likadana varor! Förlorarna är förstås de som bor i glesbygd eller i mindre orter. Valfrihet och mångfald förbyts i enfald när apoteket i byn läggs ner för att det inte är tillräckligt lönsamt efter privatiseringen!

Jag vidhåller att vård, skola, omsorg, rättsväsende, räddningstjänst, infrastruktur etc i grunden ska finansieras med offentliga medel, det finns inget självändamål i att samhället ska äga så lite som möjligt, om bara ledning och styrning i verksamheterna kan skötas effektivt. Tvärtom så finns det klara finesser med att staten kan satsa inom de offentliga områdena, t.ex. bygga vägar, när det är lågkonjunktur. Det finns två uppenbara fördelar med detta; arbeten upprätthålls samt att vägbyggets materialinköp borde bli billigare under lågkonjunkturen! Det som möjligen kan köpas upp är drift av olika verksamheter, haken är bara att det är oerhört svårt att köpa upp kvalitetssäkrade varor och/eller tjänster när man väl har identifierat att alla mål inte går att mäta i kronor och ören.

Jag anser att privatisering möjligen, efter gedigen utvärdering, kan vara ett verktyg för att nå ett noggrant definierat mål, men privatisering i sig själv kan aldrig vara målet!

Vad är ett samhälle?

Grunden i samhället är dess individer och deras gemensamma tillskott till samhället. Hur formas då dessa individer till kuggar i samhället Sverige? Jag är fullständigt fast i min övertygelse att alla människor föds med lika rättigheter. Det är därför självklart för mig att alla barn och ungdomar i Sverige har rätt till en riktigt bra skola. Den skolan ska vara skattefinansierad eftersom barnen själva omöjligen kan ha tjänat ihop pengarna för att finansiera sin egen skolgång än.

Efter skolgången får förhoppningsvis de flesta ett bra liv med familj, lagom mycket arbete och möjlighet till en värdefull fritid.
För de som tappar fotfästet av olika skäl måste det finnas en anständig lägsta nivå som samhället står för.

Alla betalar olika mycket skatt; på det vi tjänar, på det vi äger och på det vi köper. För det ska vi ha rätt till vård, skola, omsorg, rättsväsende, räddningstjänst, infrastruktur etc. Vi ska ha rätt att tjäna olika mycket pengar eftersom vi har olika förmågor, men vi måste alla bidra till samhället som vi är en del av. Själva kruxet är givetvis att hitta balansen mellan samhällsapparaten med dess kostnad och individens frihet att själv spendera sina egna surt förvärvade pengar.

Vi är alla en liten del av företaget Sverige, problemet som jag ser det, är att det drivs utan långsiktigt mål, allt kretsar runt ekonomi och budgetåret, möjligen ligger horisonten ibland vid nästa val. Det duger inte! Samhället Sverige måste ha mål på 20, 50 och kanske 100 år. Var var vi 1963? Var vill vi vara 2063? Går verkligen allt att mäta i pengar?

Grunden i samhället är individerna och deras förmåga att under sin livstid betala tillbaka till samhället vad de har brukat av samhällets alla resurser under sin livstid. Vissa individer kommer att kunna betala tillbaka mer och andra mindre. Många ger tillbaka till samhället i andra former än pengar, t.ex. ideellt arbete med soppkök eller som ungdomstränare i badminton. Vi måste inse att allt inte går att mäta i pengar! Det är vi individer som är samhället Sverige!

Vad är ett land?

Vad definierar ett land? Är det summan av dess kvadratkilometrar eller kanske den högsta byggnaden? Jag tror att det är summan av alla individernas goda (och tyvärr även dåliga) egenskaper!

I Sverige skulle det innebära att varken 449.964 km2 mark & vattendrag eller 190 m Turning Torso definierar Sverige. Det gör de 9.552.000 individer som bor här (dec -12).

Jag tror på att människor är olika, vi påverkas av vår uppväxtmiljö och möjligen av vårt arv. Ingen föds vare sig elak, tjuvaktig eller snobbig. Däremot kan vilket barn som helst under fel inflytande bli det och mycket mer. Det är därför ohyggligt viktigt att barn får växa upp under drägliga och värdiga förhållanden.

Sverige är ett tillräckligt välförsett land där alla barn bör kunna ha det just så. Om vi uppfostrar våra barn till trygga individer med respekt för varandra så kommer summan av de goda egenskaperna att göra Sverige även i fortsättningen till ett bra land att leva i!

Bloggstart!

Jag vill gärna delge mina tankar om dagens tuffa, exkluderande samhälle.
Min ambition är att försöka skriva något varje vecka.