Varför har vi ett försvar?

JAS Gripen står på landbacken när ryssen kommer, skrattet fastnar i halsgropen...

Läs mitt tidigare inlägg "Varför ska vi ha ett försvar?"...

För övrigt anser jag att ekonomer ska kölhalas!

J***la ekonomer!

Nu skriver AB "Så kalasar kapitalet på våra miljarder" med en korrekt analys att regelsystemet bara gynnar de som redan har, att politikerna går i ekonomernas ledband och att mycket hela tiden vill ha, och får, mer!

Dessutom finns en ledare om svensk nedskärningspolitik "Ekonomer har varit en kudde..." som också talar mot vårt fullständigt ekonomiskt relaterade samhälle.

Det är förjäkligt att vi väljare tillåter att Sverige styrs av dessa inkompetenta, egennyttiga fjantar till politiker och ekonomer! När får vi se vanliga, vettiga, verklighetsförankrade människor i vår egen regering och riksdag? Hela min blogg (nästan iallafall...) går ut på att synliggöra detta och föreslå alternativ.

Snart är det val, är det inte dags att städa lite på Rosenbad då?

Läs gärna mina inlägg:
"Varför privatisera?"
"Varför tillåts ekonomer styra världen?"
"Varför tillåts ekonomi vara så kortsiktig?"
"När får jag bli pensionär?"
 och mina samlade förslag för ett bättre Sverige:
"Ett medmänskligare manifest"

För övrigt anser jag att ekonomer ska kölhalas!

Tycker Gud om människor?

Jag gillar tanken på att det kanske finns någon slags gudomlighet, däremot ogillar jag i princip alla religioner.
   
Vad baserar jag allt detta allmänt spridda ogillande på då? Helt enkelt på att storyn inte hänger ihop!

Om vi utgår från att någon slags gudomlighet hade ett finger med i spelet när universum och/eller jorden skapades då borde väl denna gudomlighet gilla sin skapelse och vilja den gott kan man tycka?

   
Vi tar och jämför hela kviddevitten med en trädgårdsmästare och dennes äng. I min liknelse är trädgårdsmästaren en blandning av Mumin-mamman och Bosse Rappne, hädanefter kallad Muja. Muja ser ut en riktigt fin plätt jord, bereder den med kärlek och planterar en härlig blandning ängsblomster som Muja vattnar, pratar lite med ibland och skyddar mot solen om det blir för varmt. Om kvickroten brer ut sig för mycket och kväver andra växter tar Muja vänligt men bestämt och återställer ordningen så att den delikata balansen mellan växterna bibehålls. Ibland lägger sig Muja ner i sin äng och njuter av livet och viskar små kärleksord, ibland härjar Muja på solen, regnet och kålmaskarna som hotar skapelsen.
På kvällarna när Muja har gått hem till sin lilla stuga så berättar växterna för varandra vad som hänt under dagen och vissa speciella, tidigare dagar. Vissa historier förändras och förbättras varefter tiden går. Plötsligt en dag så ryker smörblommorna ihop med blåklockorna eftersom de nu har helt olika historier om vad som hände den där dagen (vilken som helst faktiskt). Överste Smörblomma kallar till samling och bestämmer, tillsammans med de äldsta smörblommorna, vilka historier som är sanna för smörblommorna och vilka som aldrig mer får berättas. Amiral Blåklocka gör likadant i blåklockerådet. Nu hänger även hundkäxen på och plötsligt så har den trevliga, vackra ängen förvandlats till skådeplats för lömska kvickrötter i natten, ohyra som äter upp bladen, inhyrda daggmaskar som gräver gångar så att rötterna ruttnar när det regnar. Vad tycker Muja om det här då? Muja vänder helt sonika ängen ryggen och börjar om på andra sidan vägen...

  

Du kan tycka att liknelsen är löjlig, men tyvärr har den en allvarlig botten av sanning. Stora delar av den bibel som kristendomen tillber som "Guds ord" idag kom till ungefär så. En hoper åldrade biskopar (allihop män förstås) samlades år 325 i Nicaea eftersom det var så många berättelser och sägner i omlopp runt vad Jesus hade och inte hade gjort. De valde ut de historierna som gagnade deras agenda bäst, d.v.s. ena kyrkan och se till att de hade en bra story att trycka ner andra med, speciellt kvinnor och fattiga, och bannlyste resten. Här är nog inte de andra religionerna speciellt mycket mera tilltalande tyvärr. Läser man heliga skrifter så är de rätt osammanhängande, ologiska och förtryckande. Det känns som en samling utvalda vandringssägner i stället för avskrifter av någons ord och mening. Ingen religion är nog varken bättre (eller sämre) än någon annan. Dessutom har alla religioner ett gravt högfärdigt tilltal eftersom alla i princip hävdar att endast den egna religionen är den rätta och därmed är alla andra lögnare och avfällingar. Om det nu finns någon slags gudomlighet, varför skulle Den då vilja få olika folkslag att tro att just de är gudomlighetens avbild? Den borde väl älska alla folkslag lika mycket? Även om Den hade de bästa avsikter så misstolkas det eventuella budskapet konstant av alla de som använder "Guds ord" (och här menar jag valfri gud...) för att skaffa sig makt över andra.
  

Jag måste ändå tillstå att jag gillar några delar ur olika religioner:
- Flera religioner fördömer bankväsende, att tjäna pengar på pengar,
  ett avståndstagande helt i min smak!
- Karma, jag gillar recycling, jag vill gärna tro att någon del av min själ vandrar vidare
  efter mitt liv, gärna baserat på hur det här livet har genomlevts, lite som restskatt liksom...

 

Tyvärr tror jag inte att världsreligionernas "Gudar" tycker speciellt bra om mänskligheten, de har nog vänt oss ryggen för länge sen när vi kontinuerligt slaktar och förtrycker i valfri Guds namn. Min Muja däremot, förlåter och älskar mig bara jag inte använder Mujas ord och handlingar som verktyg för att förtrycka andra.

   
Om det finns en gudomlighet borde det för övrigt vara en modersgestalt, inte en hämndlysten karl, det går liksom inte alls ihop med varför man skulle vilja skapa en hel värld...

 

För övrigt anser jag att ekonomer borde kölhalas!

Varför ska kvinnor ha lön?

Läste nyss "Välfärden måste ha rimliga löner" och håller med till fullo!
Läs gärna mitt inlägg "Varför ska kvinnor ha lön?" på exakt samma tema!

mvh / Heligt förbannad!

Varför är det så svårt att säga förlåt?

Förlåt.

Ett så litet ord.

Så svårt att säga till någon som verkligen betyder något för mig.

Jag kan säga det 20 gånger om dagen till fullständiga främlingar; i bankomatkön, i kassan på coop eller på trottoaren, men till de jag älskar är det betydligt mera tunnsått. Varför då? Förtjänar jag inte att bli förlåten? Förtjänar inte de min vädjan om förlåtelse pga tidigare oförrätter? Är jag rädd att inte bli förlåten? Glömmer jag bort de jag älskar i vardagsstressen?

Vi tjatar på våra barn om att de ska be om ursäkt när de gör fel, men barn tenderar att göra som vi vuxna gör istället för som vi säger... Vi vill verka så självsäkra och starka att vi låter stoltheten bedra visheten.

Vi sårar varandra varje dag, medvetet eller omedvetet. Om vi ska få ett medmänskligare samhälle måste vi svälja stoltheten och erkänna våra egna tillkortakommanden. Börja varje dag med att fundera på vilka du behöver be om förlåtelse för att du var en drummel igår. Be dem om ursäkt, vem vet, de kanske börjar göra likadant! Gissa om det kommer att förändra samhället?

När får jag bli pensionär?

Läste nyss Fredrik Virtanens krönika "Vi vill ha sex timmars arbetsdag" och inser att den säger exakt samma som mitt tidigare inlägg "När får jag bli pensionär", fast mer poetiskt :-)
Det är hög tid för ett nytt parti, baserat på mitt "Ett medmänskligare manifest"!

Roterar världen runt mig?

Vi lever i en oerhört egocentrerad tid. De senaste 20 åren har samhället svängt om från att gagna byn, gruppen och kollektivet till att tjäna de starkaste individerna. Dessutom har vi upphöjt ekonomerna till vår tids präster eftersom allt idag enbart går ut på att vi ska masskonsumera så att BNP konstant ökar (se tidigare inlägg "Varför tillåts ekonomer styra världen?"). Som en följd av detta får alla mer och fler saker, vilket leder till ofrånkomliga jämförelser vilket ytterligare späder på egocentreringen. Vi ser på oss själva genom andras ögon istället för att vara nöjda utifrån våra egna förutsättningar och vi mäter vår lycka genom andras avundsjuka.

Ett exempel på detta är den kopiösa omsättningen på mobiltelefoner. I Sverige säljs varje år 3,6 miljoner mobiler! Det innebär att om alla svenskar (9,6 milj i feb -13) hade mobil så skulle vi byta mobil i genomsnitt efter ca 2,5 år, i verkligheten är det ca 2 år. Visst går tekniken framåt, men helt oanvändbara kan de omöjligen bli vartannat år? Man byter för att ha det senaste, inte för att den är utsliten eller oanvändbar, man vill bli bekräftad och sedd för sina sakers skull.

Ytterligare ett exempel är att ingen längre vill "arbeta", alla vill istället bli VD, popstjärna eller kändis. Eftersom efterfrågan på arbetskraft till dessa yrken är rätt begränsad, så blir väldigt många besvikna på sig själva eftersom de "tvingas" ta ett helt vanligt yrke utan hög status eller kändisskap, precis som generationer före dem.

Att hela tiden synas och märkas måste också vara påfrestande för individen, alla har åsikter om hur och vad man gör, speciellt om man gör fel. Bara de mest hårdhudade klarar den situationen, resten känner sig återigen misslyckade vilket är helt fel! Människan är ett flockdjur, de flesta av oss mår bra av att ingå i en helhet, att bidra till gruppen och känna samhörighet. Sedan är det självklart att några i gruppen är bättre lämpade att leda de andra, men om man accepterar skillnaderna, att alla bidrar på det sätt de kan, så har alla en plats i gemenskapen.

Den allmänna uppfattningen blir nu istället att alla ska uppnå individuell lycka, alla vill bli bekräftade. Problemet är att strålkastarljuset inte räcker till att belysa alla och envar speciellt länge i taget. För att höras och synas över bruset måste uttalanden, texter, bilder och åsikter bli mer och mer utagerande och sensationella. Jag skulle t.ex. önska att alla läste den här bloggen, att den diskuterades på nätet och kommenterades i riksmedia. Kostnaden för att uppnå det skulle dels vara att jag skulle få lägga mer tid på att skriva inlägg oftare än en gång i veckan (tid jag inte har) och dels att jag skulle vara tvungen att spetsa till mina inlägg och kanske provocera bara för att bli uppmärksammad, vilket jag inte ställer upp på! Jag tänker inte mäta hur bra jag är genom att mäta hur många som läser och kommenterar min blogg, jag skriver för min egen skull, jag tycker det är stimulerande och roligt att skriva! Självklart är det roligt om mina läsare tycker om bloggen, men världen roterar inte runt mig!

För övrigt anser jag att ekonomer ska kölhalas.

Läste nyss Gina Darawis krönika "En skitgrop som jag ska ta mig ur" och tycker att det rimmar bra med mitt inlägg ovan!

Vill vi vara ensamma?

Vi börjar (normalt sett) livet omhuldade av familjen. Eftersom vi tycker att barnens första tid är så viktig så betalar samhället (alltså alla vi via skattsedeln) föräldrarna så att barnets första år kan tillbringas i det egna hemmet. Men eftersom det bara är arbete utanför hemmets fyra väggar som räknas (se mitt tidigare inlägg "Varför ska kvinnor ha lön?") så innebär det att samhället (och även många av dess individer) hellre ser att alla vuxna yrkesarbetar (bl.a. som barnskötare/förskolelärare åt alla barn vars föräldrar arbetar!) istället för att en av föräldrarna är hemma tills barnen börjar skolan. Eftersom barnen spenderar en stor del av sin vakna tid i en annan omgivning än med sin familj så tenderar barnens uppfostran att vila till stor del på andra vuxna än föräldrarna (medvetet eller omedvetet, bra eller dåligt). Vi är så inrutade i vanan att alla ska yrkesarbeta, betala skatt, bidra till BNP och betala andra för att göra det vi inte hinner med, att vi inte ens ifrågasätter det (se mitt tidigare inlägg "Varför tillåts ekonomer styra världen?"). Vår svenska modell bygger på att samhället ska sköta mycket, men hör vår barnuppfostran verkligen dit?

Eftersom allt hemarbete är värdelöst i samhällets ögon (om det inte utförs på RUT-avdrag) vill alla förstås arbeta eftersom det är normen. I vårt egocentrerade samhälle ska alla "göra karriär", allt annat är misslyckat. Om "barnuppfostran i egna hemmet" vore ett yrke som gav lön och pension så kanske vi skulle få fler föräldrar som var hemma med barnen tills de börjar skolan, och även efteråt. Dessutom skulle vi kanske få fler barn som växer upp som trygga individer och får mer tid på sig att mogna och utvecklas innan skolstart. Skolan har idag problem med "ouppfostrade" barn. De är ibland ouppfostrade, men oftast beror nog problemen på att en del barn är starka individer som skolan helt enkelt inte har resurser att hantera och utbilda, eller att barnen helt enkelt behöver mer tid i en trygg uppväxtmiljö för att mogna.

När vi blir sedan blir gamla bor vi antingen kvar hemma ensamma tills vi dör, eller på ett ålderdomshem, ensamma tills vi dör, omhändertagna av kvinnor (och ibland män) vars lön vi har arbetat ihop till via skattsedeln under vårt yrkesverksamma liv. Detta ekorrhjul bidrar till en egocentrerat, ensamt genomlevt liv där många varken vill eller orkar stoppa hjulet för att kliva av. Med den påtvingade livsstilen av masskonsumtion (se mitt tidigare inlägg "När får jag bli pensionär?") och karriärhets finns det heller inte utrymme för mycket annat...

En tanke: Många av invandrarnas företag drivs inom egna familjen vilket ofta bespottas av svenskarna som mygel med arbetstider och svarta pengar. Men tänk om invandrarna vet något som svenskarna totalt har glömt bort? Allt kan inte mätas i pengar! Tänk om de faktiskt värdesätter att deras tonåringar kan få jobba i familjeföretaget, inte i första hand för att tonåringen tjänar multum, utan för att det är en del i uppfostran? Tänk om farfar kan hjälpa till att torka bord på  pizzerian, inte i första hand för lönen utan för att farmor då kan hjälpa till att ta hand om barnen? I många andra kulturer bor familjerna tillsammans över generationerna, de äldsta hjälper till med vardagsbestyren och i gengäld slipper de leva, bo och dö ensamma.

En sista reflektion: Båda mina barn har gått på dagis och därmed berikats i sin utveckling och sociala medvetenhet.